Personlig utveckling & jämlikhet: del 2

Att döma eller inte döma, det är frågan. Vi gör det hela tiden, vare sig vi vill eller inte. En del av oss skäms lite varje gång och en del gör det helt utan skrupler. Öppenhet och respekt är så viktiga grundstenar för en jämlik värld, men hur i all världen ska vi sluta döma varandra både högt och lågt?

För en tid sedan stod jag i en kö i väntan på att gå ombord ett flygplan, såg mig omkring länge och väl, scannade alla som stöd i kön, jag hade inget bättre för mig och för en stund kunde jag inte se en enda människa som jag tyckte var vacker. De var så irriterande fula att jag inte stod ut.

Till saken hör att jag som oftast ser mycket vackert i människor, kanske så mycket att det ibland bländar mig. Så var det INTE den här morgonen. Jag kände den illaluktande andedräkten, såg de gula tänderna, den fula hakan, den enorma näsan, den skruttiga klädsmaken - ja du fattar. Inte ett rätt. Jag badade i dåligt samvete, men kunde inte guida mitt sinne till en mer accepterande plats.

Det mest troliga var att jag sovit ca en timme den natten och inte fått i mig mat. Eller så var det osedvanligt fula människor i just den kön. Det märkliga var att det retade gallfeber på mig. I mitt sinne snurrade en tråd av irritation över det mesta de har människorna höll på med eller inte höll på med. Det var alltså inte ett tillfälligt dömande som jag bara gick vidare till andra tankar efter. Nä då. Sjukt irriterande tankar snurrade runt och störde min inre frid. Som om den enda lösningen vara att säga till dem på skärmen och be dem göra om sin morgonrutin, gå till tandläkaren, dölja sin näsa bättre och klä sig någorlunda vettigt i alla fall. Som en tjatig tonårsmamma höll mitt inre på. Det la sig först när vi kommit därifrån.

Den situationen får representera hur jag tror att en hel del av vårt dömande i vardagen går till. Det blir värre när vi är ur balans, det är svårt att styra över, det triggar en massa besvärliga känslor, vi har ofta omdöme nog att inte bara uttrycka det här tankarna, vilket oxå innebär att de inte ger oss ro, vi fattar att vi inte har med saken att göra och att det är utanför vår kontroll i alla fall om vi vill upprätthålla en idé om varje individs fria vilja och därför kommer vi inte till rätta med frågan utan måste hitta ett sätt att acceptera saken, fast vi inte vill.

Jag tror att vi helt enkelt behöver låta oss döma ibland. Ta fram den där självmedkänslan och inte döma oss själva för hårt för att vi dömer andra. Ventilera vara dömande tankar med någon vi vet inte dömer oss tillbaka och plocka fram lite humor när vi ser oss själva i just den spegeln. Vi får döma. Dömandet kommer många gånger från vår förmåga till urskiljning som är en bra förmåga att ha med sig. Vårt sinne för igenkänning av mönster triggas ibland och vi behöver inte lyssna till alla dess slutsatser. Det är inte säkert att öppenhet betyder full frihet från dömande tänker jag. Vad tänker du? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet.

MEN när dömandet är allt för oreflekterat, och uttrycks på ett oförsiktigt, ofiltrerat sätt direkt till personen som blir utsatt för vårt dömande kan det bli skadligt för både personen och verksamheten. Där behövs tydliga gränser från oss som är och finns runtomkring. Där finns utrymme för att diskutera vad som händer, sätta gränser, reflektera över vad som händer inom oss, var de dömande tankarna representerar och varför de dyker upp.

Har du en grupp som är intresserad av att diskutera värderingar, bemötande eller kommunikation, är det här en spännande fråga att diskutera. Hur vill ni göra med det där eviga inte dömandet? Vad får man uttrycka? Till vem? Vilken typ av dömande tankar riskerar att skada? Vilka kan vi skratta åt tillsammans? När krockar vårt dömande med vår vilja till öppenhet?