Minst en halv miljon människor har känt sig diskriminerade under 2022

Det visar undersökningar från arbetsmiljöverket och MUFC som DO publicerade i år. DOs rapport visar på att diskriminering är ett "utbrett och komplext samhällsproblem". Även om de påpekar att siffran är en hänvisning inte ett klarlagt faktum, känns det skönt att det får bli tydligt på stor inverkan diskriminering har i vår vardag.

Det är sä lätt att låta bli att ta i de här frågorna på en arbetsplats. "Ingen har ju klagat", "Vi har ju bra stämning här", är vanliga uttryck från ledare vi träffar. Det är bara det att det gömmer sig så mycket obehag i arbetsvardagen som inte kommer till uttryck, kanske just för att ingen har frågat eller för att ingen vill förstöra stämningen, var den som ställer till besvär eller är orolig att det blir värre om frågan lyfts.

Därför måste vi prata om det i vardagen!

Vare sig det behövs eller ej! För det behövs.

På min första arbetsplats fick jag i uppdrag att göra en turné i organisationen och prata om diskriminering och vad det innebär eftersom 10% hade uttryckt att de kände sig diskriminerade i medarbetarenkäten och min chef kände att vi behövde en dialog om vad det innebär och vad man kan göra om man känner sig diskriminerad. En enkel insats. En timmes föreläsning på en rad enheter. Inget konstigt.

Det var först efteråt jag förstod betydelsen av den timmen när en medarbetare satte sig ner vid mig på en fika rast och berättade om att hon nu kunde berätta om vad hon gjorde på helgerna för sina kollegor - hon var gay och levde med en kvinna - och den timmen hade visat att det var ok på vår arbetsplats. När arbetsgivaren visade att det var ok, vågade hon oxå dela med sig. Liknande berättelser trillade in under det året. Den snabba föreläsningen gav tillåtelse, tummen upp och en känsla av att det inte bara var ok, utan att de oxå skulle få skydd av sin arbetsgivare om de kände sig diskriminerade.

Hon var inte utsatt för diskriminering, men rädslan för att bli det hindrade henne från att ta del av arbetsgemenskapen, bli en rättmätig del av kulturen och viktigast av allt: få vara sig själv alla timmar på dygnet. Den lätthet jag såg hon henne när hon kunde var sig själv med sina medarbetare gjorde mig så rörd och så ledsen på en gång.

När vi har samhällsnormer som förlamar, behöver vi vara medvetna om att de smyger sig in i arbetskulturen, var sig vi vill det eller ej och just därför behöver vi göra insatser som motverkar diskriminering, även om vi inte tror att vi har problem med diskriminering, för sannolikheten att vi har det och bara inte vet om det är stor.

Vi behöver strukturer där vi frågar medarbetare om de här sakerna - för vi riskerar att glömma annars när arbetsvardagen pockar på, vi behöver medvetet ta upp frågorna i publika sammanhang så att alla vet att det är viktigt, vi behöver vara tydliga med att vi står för en organisation som inte tolererar diskriminering - för vi missar att ge den trygghet som många fler än vi tror behöver annars.

De kanske inte klagar - men ändå inte mår bra - och hur ska vi veta om vi inte frågar?