Hur känns jämlika relationer?

Jag älskar den här frågan och inser samtidigt hur ovan den är, hur många som har svårt att svara på den och hur viktig den är just därför. För vi längtar så efter en jämlik värld, vård och välfärd och behöver veta hur det som vi letar efter känns för att känna igen det när vi möter det.

Frågan kommer från en workshop i arbetsboken Jämlika organisationer som kommer ges ut snart av oss och jag vill lyfta fram dem redan nu. Vill du göra ett enkelt nedslag på ett möte, i en föreläsning eller i ett samtal så ta med den här frågan.

Den behöver inte få ett svar i stunden, men den behöver ställas för att vi ska hitta de där platserna inom oss själva som vi letar efter hos andra.

Först då kan vi mötas just där. Vi kan bli Jämlika utan att veta vad vi letar efter, men då är det mest tur eller ett utforskande utan karta och det kan vara lättare än så. Jag brukar tänka att jämlikhet handlar om att ledare kan be medarbetare om hjälp, be om deras input och kunskap, att möjligheter erbjuds någon från en mindre representerad grupp eller att utsatta grupper från det stöd de verkligen behöver som tex när en social halvtimme erbjuds inom hemtjänsten, personalen får helt enkelt lov att bara prata en stund med de äldre.

Men jag känner att relationer är jämlika när någon är nyfiken på mitt perspektiv fast deras världsbild ser annorlunda ut, när jag får frågan i ett möte där min kunskap representerar ett kontroversiellt ämne, när olika perspektiv får krocka utan att det blir en katastrofal konflikt, när värderingskrockar får utrymme att lösas i en positiv anda och när vi orkar se varandras olikheter utan att kräva att vi ska vara ense.

Ibland vill jag att jämlikhet ska handla om att se varandra i vardagen, orka säga hej till varandra och stanna upp en stund.

Där varje möte räknas och varje individ får utrymme att vara sig själv. Fast så ser det ju inte ut. Jämlikhet handlar inte om upplyst harmoni och universell vänlighet även om det känns som en härlig ambition. I praktiken tror jag att det handlar mer om att orka stå ut med att vi inte alls vill samma sak, ser samma vision, har samma kunskap eller världsbild utan precis det motsatta.

Jämlikhet kan likaväl kännas som perspektivkrock, konfrontation, nya ingångar, fundersamhet, provokation och nyfikenhet.

Det kan kännas utmanande, dränerade, kämpigt och samtidigt vara den bästa strategin för att växa exponentiellt, utvecklas som människa, hitta nya djup inom oss själva, utveckla vår empati och medkänsla för andra och låta världen bli så stor som den verkligen är.

Jämlikhet känns för mig som kraften som hjälper oss undvika isolering, ensamhet och utanförskap, som driver oss att vara snälla mot varandra även när vi inte gillar varandra, som puffar på oss att vidga vårt perspektiv, njuta av nya vyer och våga doppa tårna i det okända. Det känns som kraften som ger nya möjligheter, öppnar synfält, visar nya vägar och låter oss mötas trots inre motstridiga känslor.

Den jämlika relationen känns ungefär så.

Den har den styrkan, modet, viljan att se bortom det kända, utforskandet, oviljan att stanna upp för länge och bli stillasittande. Den är rörlig och uthållig, men oxå tydlig med att det får lov att vara jobbigt, brister får bli synliga, omtag kan bli nödvändiga och ett resolut nej kan behöva respekteras.

Fast innerst inne vill nog jag att alla bara ska se mig, lita på mig, vara nyfiken på mig, vilja vara med mig, vilja jobba med mig, älska allt jag gör och inte ifrågasätta något. Jag anar att vi är fler som har den känslan som en naturlig önskan. En inre treåring som vill ta plats. och det får den ibland. Men jämlikheten behöver vara mer än så. Jag vill gärna att den jämlika relationen ska vara porten till vildmarken. Det otämjbara, okränkbara, den vidunderliga utsikten som slår oss med häpnad och upptäckterna som går långt bortom det vi trott vara möjligt.